När harmonin tar över

Ett snabbt beslut. Har precis klivit innanför tröskeln efter jobbet och klockan är knappt 14:00.
Packar kameraväskan och campingprylar för ett dygn i det fria. Tält, sovsäck & liggunderlag spänner jag fast på utsidan av min F-stop Shinn väska och den känns verkligen när jag häver upp den på axeln. Stativet i handen och bilnycklarna i fickan och första anhalten blir ICA Maxi för proviantering.

Solen står högt på himlen och tiden är på min sida, färden går mot Kinnekulle med bla Råbäckshamn, Munkängarna och Hällekis.

Jag närmar mig Munkängarna, ett hav av Ramslök breder ut sig och jag häpnar över den vackra naturen.
Naturreservatet är väl omhändertaget, stammarna på träden är långa och ståtliga med kronor som skapar ett tak över marken ett femton- till tjugotal meter upp i luften.

Men jag åker förbi Munkängarna och tar först sikte på Råbäckshamn vilket jag förstod skulle vara mycket vackert med gamla anor.
På en smal och slingrig grusväg smög jag fram, fascinerad av de gamla husen och känslan av att förflytta sig två- trehundra år tillbaka i tiden infann sig.
För mitt inre kunde jag se framför mig människorna som levde där på 1700 – 1800 talet. Dom små gårdarna med sina självhushåll, de större godsen som var anliggande. Historiens vingslag svepte bokstavligen över mig.

Väl vid själva hamnen som även den hade anor sedan hundratals år bakåt i tiden, kantades av vad som tyckets en självutnämnd gräddhylla sextiofem plussare med husbilar där den ena skulle vara värre än den andra.
Jag blev snabbt impopulär vid min entré då jag missade parkeringsskylten och råkade ställa mig framför husbilarna på en rundel lite framför ett ekipage med husvagn.

Husbilsligans blickar formligen skar mig och min bil i miljarder bitar innan jag inom en minut upptäckte mitt misstag och elegant gled tillbaka till den för mig avsedda parkeringen.
Pensionärerna med ina husbilar i över miljonklassen var så tagna av min felparkering att dom helt kom av sig i fredagsgroggen.

Jag parkerade ett tjugotal meter i från dom bredvid en äldre Volvo V70, hängde på kameraremmen på min Nikon och slängde den käckt över axeln.
När jag traskade mot inloppet till vad som idag är en småbåtshamn noterade jag den fortsatta totala tystnaden hos husbilsfolket, samt deras blickar som brände i min rygg och nacke.

Pratade som hastigast med en lokalbo som hade sett mitt misstag, han skrattade åt mig och var väl medveten om husbilsligans blickar.
Ljuset var fortfarande alldeles för hårt för riktigt bra fotografering, jag såg en komposition som jag gillade och ramade snabbt in den med min 24-70, tog bilden och gick tillbaka till bilen. Slängde ett öga åt husbilarna och deras ägare. Dom glodde fortfarande surt på mig, jag drog på mitt allra bästa flin nickade åt dom och hoppade sedan in i bilen och åkte tillbaka till munkängarna.

Jag vandrade nöjsamt i naturreservatet vid munkängarna. Det var jag och endast två par till som var där.
Solen trängde mödosamt genom bladverket på dom gigantiska trädkronorna som utgjorde taket i naturreservatet.
Känslan av att vara iakttagen, fast på ett mycket behagligt vis infann sig. Och det var inte av de andra två paren som jag fick den känslan.

Det var drömskt att gå bredvid haven av Ramslök, jag fullständigt häpnade och lät mig hänföras av skönheten. Till den milda grad att jag för stunden glömde av att fotografera.
Klockan hade passerat sju och det skulle vara ljust länge till, men inne i den luftiga men ändå täta skogen fick solen kämpa för att bryta sig igenom. Tiden stod verkligen still här.

När ramslöken började sluta sig för dagen var det dags att börja tänka på vart jag skulle slå upp tältet.
Jag styrde kosan mot Hällekis men vart jag tittade så stod det där en husbil eller bil med husvagn.
Misstron började infinna sig och jag ställde allt mer in mig på att åka hem under natten.

När jag var på väg mot campingplatsen och det allmänna badet passerade jag ett område med flata berg, om än med samma mönster som resten av bergarten på Kinnekulle hade.
Som skikt eller skiffer var berget mönstrat och fullt med små gropar.

Jag vände genast bilen och hittade en parkeringsplats. Ingen campingplats men väl en parkering för några timmar.
Packade med stormkök, bröd och pålägg, kaffe och kaffekokare tillsammans med mina fotoprylar och hävde upp den över tjugo kilo tunga ryggsäcken på ryggen och knallade ner mot vattnet.

Passerade först ett par som hade haft en trevlig kväll vid strandkanten på dessa underbara klippor. Dom höll som bäst på att packa ihop stuvade ner grill och pic-nic filten som bäst när jag passerade.
Jag vek av bakom några buskar och där uppenbarade sig min plats.
Jag ställde ner min ryggsäck och kände a stället. Ytterligare några hundra meter bort var det en person som plötsligt vinkade glatt på mig.
Givetvis vinkade jag tillbaka och tänkte att hon måste tagit miste på mig och någon som hon kände. För det var en hon, det såg jag.

Vänern låg som en spegel, en båt låg i bleken och människorna ombord fiskade.
Det började suga i magen, det var längesedan jag senast åt något så jag bestämde mig för att koka kaffe och breda några mackor.
Innan kaffet hade kokat upp kom en ensam segelbåt långt ut och i sakta gemak gled den långsamt förbi .

Nu blev det bråttom. Av med 24-70 optiken och på med 70-200. Ett perfekt tillfälle för en minimalistisk bild uppenbarade sig i det samtidigt gyllene ljuset.

Jag kände mig nöjd med min komposition, fast det blev inte så minimalistiskt som jag först såg framför mig. Men kompositionen blev som sagt bra.
Nu kokade kaffet, mackorna, eller snarare frallorna var redan klara.
Jag lyfte av kaffepannan från Trianga köket och lät kaffet sjunka medans jag bytte tillbaka optiken på kameran.
Jag njöt av kaffet och frallan medans jag såg hur ljuset och himlen förändrades. Jag såg ut min kommande kompositioner och beslöt att jag i turordning skulle avverka dom allteftersom ljuset avtog och solen sjönk.

Solen försvann bakom horisonten, det blev just inget mer av det. Magin uteblev då de få moln som tidigare fanns på himlavalvet upplöstes i samband med att solen försvann. Kvinnan några hunder meter bort packade i hopp och vinkade glatt återigen åt mig till adjö.
Jag log och vinkade tillbaka och beslöt mig för att packa i hop även jag. Men jag hade ingen lust att åka hem.

På väg till bilen kom en annan bil och bromsade tvärt in bredvid mig på vägen. Hmm, tänkte jag, någons om ska gnälla på min parkering…
Tji fick jag , det var kvinnan några hundra meter bort som kände igen mon profil med ryggsäcken. Ellinore hette hon och vi fick en trevlig pratstund med varandra utmed vägkanten. Efter ett tag fick jag ett tips om vart jag kunde parkera och campa för natten.

Vi skildes åt men som nya vänner på Facebook. Jag följde min nya kartnål på Google maps och kom fram till en perfekt högt belägen plats. Slätt och fint perfekt för tält, jag såg också spår efter de lokala camperna och deras eldstad precis som Ellinore berättade.
Klockan hade väl passerat halv tolv när tältet stod klart, tröttheten jag kände tidigare och istället för att lägga mig sågade jag upp lite ved innför morgonens frukost.

Från min campingplats skymtade jag Vänern över trädtopparna, den fullkomligt brann i bakljuset av solnedgången.
Det var tyst och stilla när jag kröp ner i sovsäcken min stearin tältlyckta lös behagligt upp tältet och gav ifrån sig ett mycket rogivande och lugnande ljus.
Jag blåste ut lågan och lade mig tillrätta. Låg och funderade för mig själv och summerade den här dagen och somnade medans jag lyssnade på den totala tystnaden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *