When nature calls

I bland är det bara så. Måste man så måste man. Vissa saker är för några lika självklara som att gå på toaletten.

Det har åter varit en mycket konstig och annorlunda vecka på mitt ordinarie jobb. Många aha upplevelser och några ganska så avgörande beslut som togs. Nu är det bara att vänta in rätt tillfälle och rida ut stormen som följer.

Det har varit samtal som överraskat och gett eftertanke. Det har smidits planer för både det ena och andra. Och vips, onsdag och tydligen inget mer jobb denna vecka. Hmm 🤔

Torsdag, sitter i bilen i över 60 mil, investering till företaget. Kommer tillslut hem både speedad på idéer och samtidigt mentalt helt slut. Köper med en sallad hem, tömmer bilen och däckar efter maten på soffan med Youtube stremandes till tvn.

Fan känner jag. Inget att titta på, kanonväder och nationaldag. Solen börjar gå ner och klockan har väl passerat 20.40

Måste ut, känner mitt behov av natur, kaffe kokt på öppen eld, möjligen en bild eller två. Skit I kameran, ge dig iväg ut. Hejdar mig på tröskeln, rycker för säkerhetsskull med mig bägge kamerorna.

Kommer ut till ett av mina favorit ställen några minuters bilfärd hemifrån. Självklart några turister som campar. Skit samma…

Jag promenerar förbi paret med husvagn och hund och hejar glatt. Får ett tyst ”Hej” tillbaka av gumman. Gubben tiger och glor mest…

Jag bryter lite torkade grenar och får snart i hop till några stoppningar av min Firebox. Riggar kameran och tar snabbt en serie på fyra bilder som kommer läggas ihop till en ”Stack” för att få maximalt dynamiskt omfång och rätt ljus så som jag vill ha det i bilden.

Tänder min lilla spis och hämtar vatten i sjön. Det luktar sagolikt från min lilla eld. Vet inte träslaget på det kullfallna trädet jag bröt min ved ifrån, men det har hängen som påminner om björk men betydligt kraftigare bark och är grått i barken.

Jag fastnar på min sten med mitt kaffe. Fotandet blir inte längre lika aktuellt. Jag njuter av stillheten, suset av vinden i träden och vågornas skvalp mot stenarna i strandkanten.

Sniffar i mig aromen från kaffet, vilket gifter sig med röken från brasan. Ljuvligt. Jag läppjar lite på mitt kaffe och bara njuter till sjöfåglarnas diskussioner med varandra.

Några måsar sveper nyfiket förbi på låg höjd och undrar vad jag är för ett troll.

Ljuset förändras ständigt. Plötsligt ser jag ytterligare kompositioner framför mig. Jag tar några fler stackade serier och flyttar sedan kameran till nya positioner.

Blå timmen smyger så sakta in på dagen, eller rättare sagt kvällen som snart övergår till astronomisk natt. Det är fortfarande ljummet och mycket behagligt här ute vid sjön. Just nu är livet bra jäkla underbart faktiskt.

Så här sitter jag nu, på en sten vid en sjö i en skog…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *